I första hand är det den mekaniska bearbetningen som har betydelse. Vi använder oss av olika rörverk och valsverk för att uppnå optimal effekt. Framför allt vill jag framhäva våra trevalsverk. Metoden att ”riva” färg, dvs finfördela pigmenten jämnt i linoljan nämns i den allra äldsta litteraturen från 1500-talet.
Fram till 1840-talet gjordes detta helt för hand men senare kunde man successivt övergå till maskinell rivning på trevalsverk. En del av våra färger river vi i modernare dissolvermaskiner, men speciellt naturpigmenten kräver valsverk för att fungera bra. Till den rivna färgpastan tillförs mer linolja tills färgen får sin rätta viskositet som påminner om tjock filmjölk. Balansen mellan linolja och pigment är av stor betydelse för dess lagringsegenskaper. Linoljefärg ska, i väl förslutna burkar, vara användbar i många år.
När vi nyanserar våra standardkulörer utgår vi alltid från våra olika kulörbaser som består av enbart ett färgpigment och linolja. Olika kulörbaser vägs in och blandas till en ny kulör. Exempelvis utgörs Köpenhamnsgrön av kulörbaserna järnoxidsvart, kromoxidgrön, grön umbra, guldockra, järnoxidgul samt lite zinkvitt.
När färgen är klar kontrolleras den och godkänns. Därefter lagras den eller fylls på bleckburkar. Mycket av arbetet sker manuellt varför verksamheten kan beskrivas som industriellt hantverk.
Tillverkning av en specialkulör brukar gå till enligt följande. Vår kund önskar en kulör med utgångspunkt i en egen förlaga. Det kan vara en gammal färgflaga eller ett föremål med en specifik färgkulör. Vår kunskap om färgblandning gör att vi snabbt kan bedöma vilka av våra kulörbaser vi ska använda för att nå den önskade kulören.
Denna blandningsprocess har slående likheter med en kock som kryddar sin gryta. Man smakar av, i kockens fall med tungan, i vårt fall med ögonen.
Linoljefärg har en hög densitet och vikten per liter varierar mellan 1,5 och 2,2 kg beroende på vilket pigment den innehåller. Färgens stora pigmentinnehåll gör dess täckförmåga och sträckförmåga oöverträffad.